Intervju med High on Grass 2023-07-09 i Ätran
Jag sitter här under Nääsvillefestivalen med några medlemmar av bandet High on Grass. Det band som har spelat flest gånger på festivalen. Vi har statistik från 2003 och framåt och då har de medverkat 13 ggr (Det finns även en personalunion med bandet Florence and the Nightingales som under perioden har spelat 6 gånger) men sannolikt har det spelat på nästan varje festival.
High on Grass består av
Bengt Adielsson, mandolin
Lars-Åke Hedman, banjo
Ulf Hedman, bas
Rune Kjäll, fiol
Martin Svensson, gitarr
Tidigare har även Lennart Martinsson och Daniel Fick varit med i bandet.
Hur startade bandet High on Grass?
Rune:
Jag jobbade som trailerchaufför och bodde i Kanada på 70-talet och blev mycket påverkad av både bluegrassmusik och countrymusik som jag hörde på radion där. När jag flyttade hem igen fann jag inga bluegrassfolk i Göteborgsstrakten utan det blev ju att spela det som fanns, knätofsmusik och lite av varje. Men sedan strålade jag samman med en banjoist i Slottskogen som frågade om jag kunde Cripple Creek. Den satte vi där och då och sen bar det av till Nääs för mig. Kan ha varit runt 1992.
Bengt:
Vi körde igång 1994 som band. Först spelade vi lite ihop med andra, mer av jamkaraktär. Vi var på ett ett industriområde mellan Alingsås och Göteborg, där vi satt och jammade en gång i mån. Sen mötte vi Lars-Åke Hedman och Daniel Fick. Vi spelade tillsammans med dem till 1996.
Hur kom ni själva in på Bluegrassmusiken?
Bengt:
Jag har en kusin som heter Yvonne och hon hade skaffat en banjo och lät mig lyssna på en Bluegrass skiva. Jag blev inspirerad och 1969 köpte jag mig min första banjo. Den tragglade jag på en hel del, men sen fick jag hjälp av Janne Svensson som var banjoist i Wells Fargo Pickers på tidigt 70-tal. Jag fick några lektioner av honom. Sen vet jag inte riktigt hur, men jag träffade Bengt Loid och Kalle Bäckström och 1975 startade vi ett band som vi kallade BMG. Då spelade jag banjo och Bengt Loid spelade mandolin. Därefter var jag i USA ett halvår och köpte en bra mandolin där. När jag kom tillbaka till bandet i Sverige fick jag spela mandolin. Senare kom Bertil Pool och Gunnar Fredriksson med och då blev vi en komplett Bluegrass grupp och vi höll på i ett par år. Vi hade mängder med spelningar. White Corner i Göteborg blev hemmaplan för oss. Där spelade vi säkert 150 kvällar. Sen ville några av oss spela på heltid och några ville trappa ner lite grann så Kalle och en tjej som heter Elisabeth Andreasson och jag startade ett band och åkte runt i Sverige och spelade.
1995 hörde jag High on Grass på en spelning i Stora Höga och de hade ingen mandolinist så det passade ju bra att jag gick med. Och på den vägen är det
Martin:
2009 började jag att jobba i den musikaffär som Bengt har i Stenungsund och i och med det var det ganska svårt att undgå musiken och bandet. Det var mycket bluegrass som spelades i butiken och Bengt spelade i High on Grass och det tyckte jag var intressant. Jag fick en skiva med dem som heter ”Unleashed” som jag lyssnade på och som jag tyckte var skithäftig.
.
Jag spelade bluegrass ensam då, för det fanns ju ingen i min ålder nånstans som varken visste vad bluegrass var eller spelade det, men Bengt och hans fru, Florence, hade ett band som hette Florence and the Nightingales där jag fick vara med i för 8-10 år sedan. Där spelade jag några år och vi spelade på Nääsvillefestivalen några gånger. Sen la vi ner det bandet och jag spelade inte bluegrass på flera år, tills förra året, när Bengt ringde och frågade om jag ville vara med High on Grass och spela. Klart som fan att jag vill det.
Ulf:
Lars-Åke skulle starta ett band och frågade mig, ”- Om jag köper en bas, spelar du i bandet då?” ”- Ja, svarade jag men du får köpa basen först”. Det gjorde han och jag har spelat med sen dess.
Vad har ni för influenser för er själva och vad påverkar bandets repertoire?
Från början spelade vi renodlad traditionell bluegrass. Nästan uteslutande Bill Monroe, Flat´n´Scruggs, Stanley Brothers och sånt. Sen har det ju breddats undan för undan.
För min del, säger Bengt är det Country Gentlemen och Seldom Scene som varit de största influenserna. De ansågs ju väldigt progressiva förr men har ju nu blivit mainstream.
Rune refererar till Tony Rice och de fiolspelare som backade upp honom, Vassar Clements, Byron Berline, gitarristen Don Crary och den generationen.
Jag lyssnar extremt mycket på Tony Rice säger Martin och fortsätter, alla har sina favoriter och tar med dem till bandet och kommer med förslag så sållar man gemensamt. Kommer jag med ett Tony Rice förslag så kanske det blir en Tony Rice låt. Bengt tar med sig något från Seldom Scene, Rune tar med sig en tredje och Ulf en fjärde låt och till slut så blir det en blandning av allas favoriter. Då blir det en ganska go blandning, det tycker vi i alla fall.
Ulf menar att han är influerad av allt möjligt och nämner t ex Sideline som ett bra band.
Bengt flikar in att de även försöker hitta lite olika låtar ibland som kanske inte är bluegrass från början utan som man kan göra om den till bluegrass. Vi har tagit med några såna låtar, säger Martin, och arrat om dem i bluegrass anda. Fördelen med det är att om man är på en bluegrass festival med sådana låtar så utökar man bluegrass katalogen och sticker ut som band lite mer.
Hur ser ni på musikgenrens framtid?
Martin menar att det nog kommer att fortsätta vara delat med de som vill vara hardcore, traditionella, och andra, som vi, som bara älskar genren och inte är så trångsynta när det gäller bluegrass. Titta t ex på en kille som Billy Strings, som tar genren till en helt ny nivå. Den har ju aldrig varit så stor egentligen som den är just nu, tack vare honom. Tolosa Rock Festival, en jättestor rockfestival, tog dit honom med ett bluegrass band och det blev en given succé. Det är ju helt fantastiskt. Jag tror att det är precis det som behövs nu. För de som upptäcker honom, blir fångad av den musikstilen och de kommer inte att fastna för det traditionella bluegrassen.
Som gammal bluegrass fantast kanske man inte skulle känna igen sig i Billy Strings musik men musiken måste utvecklas, säger Bengt.
Rune menar att musiken måste nå upp till en viss ribbnivå för att bluegrassen ska uppskattas och få gehör för att kunna utvecklas ”därute”.
Vi spelar så högt vi kan för att bli hörda i bruset (haha). Vi är flitiga på att repa tror jag i alla fall och vi lyssnar på trender och tendenser för att följa med.
Har ni något särskilt roligt minne från nåt gig eller träning t ex?
Rune berättar att en gång på ”Ferna Lunnkvist” i Göteborg kom personalen och sa att ”ni får vara tysta för gästerna vill inte höra när ni ljudcheckar”. Då stod Bengt och raschlade och ville ha rätta ljudet. Då sa jag till kyparen att ”jag tror inte att Bengt bryr sig om dig över huvud taget”. ”Då får ni packa ihop och dra”, sa kypar´n. Då sa jag ”- OK; Bengt vi ska inte spela här, vi ska dra”.” - Nej,Nej,Nej det får ni inte” kom hovmästaren/Sheriffen ut och sa. Så vi stannade kvar och gjorde vår spelning. Det var ett väldigt roligt minne.
En gång under diskoteksperioden var det diskotek med dunka-dunka på våningen över oss. Vi hade väldigt svårt att göra oss hörda då.
Vad har ni för råd till dem som vill börja spela den här musiken?
Lyssna mycket och titta på dina förebilder. Jag tycker nästan det är viktigare med bra sång än bra instrument, menar Bengt. Och fokusera på karaktären i spelet, att bluegrass låter som bluegrass, flikar Rune in, då kommer man långt.
Träna stämmorna. De ska sitta så rösterna blandas. Att man fraserar ungefär lika. Det är också en stor grej som är viktig i bluegrass och det är berättelsen i varje låttext. Det kan låta som världens gladaste låt men så lyssnar man på texten så blir man genast lite mer deprimerad. (He he.) För att storyn ska komma ut måste man leverera en bra och tydlig sång. Där stämmorna sitter som en smäck.
Avslutning.
Jag tackar er så mycket för denna pratstund. Tycker det varit jättekul att träffa er då ni har varit dem som varit den riktiga kärnan i den här festivalen.
Ja vi har ju varit med nästan varje år, säger Bengt. Från Lekhuset i Nääs till nu. Jag träffade förresten Mickael i styrelsen nyss och han berättade att när ni sitter och diskuterar vilka band ni ska boka inleds diskussionen med: ”Vi behöver 14 band för de två dagarna”. Sen ”Nej Nej vi behöver bara 13 för High on Grass kommer i år också”.
Håkan 2023-11-07
